måndag 28 januari 2013

Jag - hunden Ester

I morse när jag och matte varit ute och gått en liten kort sväng så bjöd hon in mig att åka med i bilen. Hade nästan misstänkt det då jag tyckte hon klädde sig lite "bättre" än vanligt och framförallt så tog hon inte på de stora grova kängorna. Ett koppel såg jag sticka upp ur jackfickan på henne också.


Jag älskar att åka bil så jag blev naturligtvis själaglad när hon öppnade bakdörren åt mig. Matte har ingen kombi längre. Det gillar jag. Kan sträcka ut mig i baksätet eller tom i ett obevakat ögonblick smita fram och sätta mig bredvid matte. Hon kan då klia lite på mig och jag ser allt kanonbra. Bilar, rådjur, fåglar, katter, och hundar som är ute på promenad med sina hussar och mattar. Tänkt på att andra hundar oftast har koppel på sig, det har nästan aldrig jag. Har räknat ut att jag tror att det beror på vilken sorts väg vi går på. Grusväg och skog, inget koppel. Asfalt, koppel. Förstår egentligen inte vad underlaget har med det att göra. Men men. Mycket som jag har kvar att klura ut när man ska umgås med tvåbentingar.

Såg snart att vi inte var på väg till mammas(ja, matte alltså) jobb. Vi åkte inte heller mot den där platsen som jag tror heter Ölme där mormor och morfar med falukorven bor och även bästa röjjarpolarn Fangis och hans matte Inger som alltid har en massa gott i fickan. Händer tom att det ligger gamla torkade korvar i hennes fickor. Kalas!
Nej, vi åkte mot stan. Svängde av mot Färjestad så jag trodde nästan vi skulle hämta han den där killen i familjen som jag tycker är knepigast. Han brukar vara på Färjestad och leka med en avlång boll där. Varje gång han hoppar in i bilen luktar det väldigt konstigt. Ni kanske tror det är en doft som vi hundar gillar men, nej nej. Inte jag i allafall.
Nä, vi åkte förbi planen och nu kom jag på. Veterinären! Hm, det är lite blandade känslor jag har om det stället. Man får alltid följa med in och slipper sitta kvar utanför som vid andra affärer. Det är positivt! Ofta doftar det väldigt spännade också och inte ovanligt att man träffar massa andra djur också. Matte låter mig aldrig hälsa bara. Det har jag inte riktigt förstått.

Japp, hon svängde in till veterinären. Jag hoppar glatt ur bilen och går mot ingången. Matte ropar. Aha, asfalt ja. Koppeldags. Japp, jag kommer. Sätt på mig kopplet nu då, så går vi in och kollar.

Matte öppnar dörren. Där inne så sitter det en liten tonårsgrabb av mindre ras och börjar gläfsa så fort jag kommer in. Hans matte drar snabbt in honom i sitt koppel onödigt hårt och säger Oj! Ja, jag vet jag är rätt stor och svart. Läcker om jag får säga det själv. Har hört att tvebentingarna säger att jag likar vargen i Bamse. Vet inte vad jag ska tycka om det för honom har jag aldrig träffat

Glider förbi grabben och hans fladdriga men hårdhänta matte utan att ägna dem en min. Fram till disken och med hjälp av matte så anmäler jag mig. De ber oss sitta ner och vänta och som vanligt så är alla soffor och fåtöljer som inte står hemma hos oss endast tillåtna för tvåbentingar. Jag sätter mig till rätta framför mattes fötter och känner på alla dofter som finns i rummet. Matte kollar TVn på väggen.

Å, nu öppnar sig dörren. Oj oj, skärp dig har man ju lust att säga. In kommer en Schäferkille som drar sin matte efter sig i spänt koppel. Han flåsar och matte med. De ser rätt roliga ut. Han vill fram och hälsa på mig men hans matte skriker då lite hysteriskt och hoppar typ jämnfota över honom för att mota så han inte går fram till mig. Lovar, jag kunde ha hjälp dig att säga till honom att inte komma fram om du velat.

Rätt var det är så säger matte -titta. Kollar vad hon menar. Jaha, yngste familjemedlemmen är på TV med den avlånga bollen. Matte ler så där fånigt som bara hon kan.

Kollar mot anmälningsdisken. Schäferkillen har satt upp framtassarna på disken, hon som står bakom disken verkar inte gilla det och hans matte drar febrilt i hans halsband. Lite längre bort försöker de få den andre tonårskillen att ställa sig på vågen. Den fjanten vägrar. Ha ha, matte får lyfta honom och väga sig själv med. Oj oj oj. Det brukar inte mattar vilja göra. Speciellt inte offentligt.

Ester, ropar någon! Här är jag säger jag. Den söta tjejen hälsar faktiskt först på mig sedan matte. Det var trevligt.
Tror du att vi kan väga Ester här säger hon till Matte. Upp säger matte och pekar på vågen. Ha, skitenkelt ju. Jag kliver upp och sätter mig så där snyggt som jag vet att alla faller för. Ååå vad tuktigt säger den söta tjejen. Vet. 37, 2 säger hon och öppnar nästa dörr för mig. Där möter vi en sån där katt, fast den har de satt i en bur så det var ju bara att skita i. Högst ointressant när de inte springer.

In igenom nästa dörr. Undersökningsrum. Söta tjejen sätter sig vid datorn och börjar prata med matte. De pratar om mina krampanfall, som jag inte har, om klådan i pälsen som jag hade i fjol. Säger som Husse brukar säga. Varför ska de dra upp en massa gammal skit för.

Jahapp då var hon klar. Nu ska vi vänta på Inger. Hm är det inte det som Fangis matte heter? Ska hon komma hit? Hoppas hon har något gott med sig.

Knack knack, här kommer Inger. Fel, Inger men hon ser trevlig ut. Hon hälsar också på mig innan matte. Trevligt ställe det här. Hon ställer också en massa frågor till matte och sen säger hon. Nu kan du sätta upp Ester på britsen. I de här lägena gillar matte att briljera så hon knäpper en gång i fingrarna ovanför britsen och jag spelar med och hoppar galant upp och sätter mig på mitt snyggaste sätt igen.


Veterinären börjar klämma och känna överallt över min kropp. Skönt! Hon kollar öron och tänder. Tänderna får jag jättemycket beröm för. Hon frågar matte om hon brukar borsta dem på mig. Va? Löjligt. Jag är en hund! Jag sköter mina tänder själv. Borsta pälsen trilskas matte med att göra ibland. Där går gränsen. Men snygga tänder, jo man tackar. Sen lyfter hon svansen på mig och kollar mig bak i rumpan. Knäppt. Hon är ju ingen hanhund. Varför?

Jaha, det var det hela. Ester är väldigt fin och nu ska vi bara ta blodproven så återkommer jag med provsvar på telefon. Nu ska vi alltså vänta på den första tjejen igen.

Lägger mig på britsen. Vet av erfarenhet att hon kommer vara skitimponerad av att jag sitter kvar där när hon kommer in.

Tänk så rätt jag har. - Nämen så duktig du är, redan på plats äger hon när hon kommer in. I know it!

Hon ställer ner en massa prylar bredvid mig. Rakapparat! Shit! Ja ja, jag ska minsann visa att jag fixar det här. Jag kollar på matte när hon rakar så ska jag nog klara att inte röra en fena. Jaha, långa nålen. Den har jag sett förut. Vad gör hon? Hon sticker in den längre och längre. O shit vad blod det kommer! Plåster, ok, det ser rätt coolt ut.

Jaha, klart! Då går vi ut till disken då.
A, nu är mammas favorit där. Så bra! De har samma namn. Undrar om det är därför?
Jäklar vad händer. Det skäller som fan. Aha, två surkärringar som möts borta vid dörren. Matte säger att jag börjar bli lite sådan, men inte nu. Idag visar jag mig från den fina sidan Vi är ju i stan.

Ja, tack för mig nu går jag fot lite snyggt bredvid matte med slakt koppel när vi går till bilen. Ignorerar totalt den där morrande pudeln ute på parkeringen.

Nu ska jag hem, skälla och morra på allt som rör sig i närheten av min tomt.


måndag 21 januari 2013

Fortfarande Alice

är en bok skriven  Lisa Genova. Har sträckläst den idag på min lediga dag. Tvingat mig att sätta degen för att sedan läsa. Baka ut degen för att sedan läsa. Plocka ur diskmaskinen sedan läsa och så vidare. Allt blir gjort men inte i brådrasket.

Boken "Fortfarande Alice" handlar om Harvardprofessorn Alice Howland som utvecklar Alzheimer redan i 50 års ålder.

En dag under ett av sina proffsiga och omtyckta anförande tappar hon helt plötsligt bort sig. Efter en tid blir hon vilse på den löparrunda som hon gör dagligen i sina egna kvarter.

Där börjar en otroligt gripande, otäck, kärleksfull och spännande berättelse om en en kvinna som oss andra och hennes sjukdom.

Berättelsen är skriven ur Alice eget perspektiv och lämnar ingen oberörd det kan jag lova. Läs den!


tisdag 1 januari 2013

2012 i min värld

Bläddrar i almanackan för 2012. Konstaterar att jag gjorde många smörgåstårtor i januari. Kontrast till all julmat på alla upptakter och kalas ser det ut som.
Sjukvården fick också besök av mig ovanligt mycket. Mammografi, cellprovstagning och bortopererad fläck på näsan. Mitt mammografibesök bloggade jag om och fick så mycket feedback som jag aldrig varit med om. Det var kul! Det inlägget får ni gärna läsa HÄR

Februari månad bjöd på Charlottes 50 årskalas! Livad och glad tillställning.
Jag och Håkan på dansgolvet

Mars månad bjöd på en Spa resa till Sunne Spa. Det var A, I och min present till Charlotte i 50 års present. En helhelg i sviteterna fick vi.
Alla vet var vi ska utom jubilaren

April månad ser ut som den präglats av mycket jobb. Fick även prova på att vara handledare för en person som gjorde samhällstjänst hos mig på jobbet.
Ser i mitt fotobibliotek att det tagits väldigt mycket kort med min kamera.

Söt liten Klara kom till världen och fyller stor del av mitt minneskort i  april.

I maj månad skvallrar almanackan om att den amerikanska fotbollssäsongen dragit igång.


Juni är mer fotboll, matförberedelser inför bröllop och som tur är även starten på en hektisk semester.

Juli månads början så är världen utanför butikens mathyllor och mitt eget kök knappt med alls. Full fokus mat  till och med den 14e juli då jag lagade mat till 70 pers på bröllop. Ny spännande erfarenhet! Skriver om det HÄR

God hjälp när dagen  för bröllopet var här.
Augusti månad mina föräldrars guldbröllop, 60 års kalas och planeringsdagar med jobbet.


Jag fick göra tårtan till guldbröllopet!



September bjuder mest på upptakter av olika slag samt det troget återkommande föräldramötena.

Oktober innehåller en väldigt trevlig helg i Västerås med mina 3 systrar samt 2 systerdöttrar. Vi roade oss bla med premiären av Ladies Night där jag kan konstatera att Uggla gjorde showen!
Oktober bjöd på många fina fotovädersdagar.
 November bankett med Crusaders, Claes Malmbergs show på CCC med 3 rätters samt förberedelser för en ankommande....
December som fick oss alla att styra och ställa precis så mycket eller litet vi ville.
Julafton hos syster i Broby i år
Japp, det var en liten årskrönika från mig det.
Hoppas vi alla får ett gott 2013 som ger oss mycket tänkvärda och glädjande stunder i den där tryggare vardagslunken som mest är i vårt liv för de lyckligt lottade av oss.

Gott Nytt År!