Möte med ungdomar

Läser larmrapporter om att ungdomar idag har stressrelaterade sjukdomar. Spänningshuvudvärk, sönderbitna tänder, magsår, sömnproblem med mera.

Mycket beror tydligen på att de har en stor press på sig från "dagens samhälle" . Press på att klara studier, press på att skaffa jobb, press på att nå toppresultat och göra stor framgång om inte på skola och arbetsplats så kan det var inom idrotten.

Tror jättemycket på det här, men jag tror också att vi kan se lite på hur vi vanliga vuxna möter ungdomar idag. Vi som inte är förälder, lärare, tränare, chef eller handläggare till dem. Vi som är vanliga bekanta i deras omgivning. Hur möter vi dem? Vad är första frågan vi ställer? Nu tänker jag mest på alla arbetslösa ungdomar.

- Hur går det, fått något jobb än? Du måste ju ha jobb. Man får ta vadsomhelst vet du. Jobb finns det, bara man vill.
- Körkortet, hur går det med det? Du som är ledig hela dagarna. Fixa det där nu. Klart du måste ha körkort!
- Vad lever du på? Mamma och pappa? De borde kasta ut dig så du är tvungen att klara dig själv, då fixar du nog ett jobb ska du se. En annan har minnsan alltid haft jobb.
- Vad gör du hela dagarna då? Facebook och dataspel eller?

Inte säkert att alla följd frågor och kommentarer ställs men, -Har du inte skaffat något jobb än? Är nog en av de första frågorna vi alla ställer till ungdomarna idag. Inte konstigt om de snudd på byter trottoar när de möter oss.

Kan vi inte försöka att ställa de där frågorna som vi inleder samtal med när vi möter andra vuxna bekanta. De triviala frågorna om väder och vind skulle nog t.o.m kännas bättre än de där frågorna man vet att man ska få så att det knyter sig i magen så fort man möter oss, vuxna bekanta.

Naturligtvis är vi ju nyfikna på för hur det går för ungdomarna, men de frågorna kanske kan komma senare under samtalet. Det går alldeles utmärkt att prata hockeyresultat, böcker, filmer, nyheter, tvserier och småskvaller med ungdomar också precis som med andra människor vi möter.

Ja nu har fru präktig varit i farten och uttalat sig igen, men jag vet att det är så många ungdomar upplever oss. Det enda vi samtalar med dem om är sådant som gnager i deras bakhuvud som ett stort orosmoln hela tiden. Vi strör nog egentligen bara salt i såren.

För tillfället har jag bara 1 av 3 som är sysslolös och det är faktiskt så att det är jobbigt även för mig som förälder att ständigt höra frågan om de fått något jobb istället för att få frågan om hur de mår eller om deras kärlek håller i sig.